Tag plats. Dörrarna stängs. För alltid.

muck

Uppdaterat 9 juli 2015

Bergrummens bergrum var Musköbasen eller MKUHBAT, Marin Kommandots UnderHållsBataljon. Jag gjorde ett konsultjobb där en gång och då var allt otroligt hemligt. Innan jag överhuvud taget blev insläppt måste den militära underrättelsetjänsten kolla upp mig, trots att jag redan var kollad av SÄPO. För några år sedan hittade jag en bok om basen på biblioteket och där avslöjades allt, med bilder, kartor och sprängskisser. Det kändes lite konstigt. Alla pengar som satsades, alla människors arbete och all möda för att hålla basens kapacitet hemlig (även om landsförrädaren Stig Bergling sålde en del info till Sovjet) var plötsligt inte värt något. Nästan som om basen aldrig existerat, eller som den varit en dröm som man plötsligt vaknat upp ur.

Musköbasen var något helt unikt. Det var inte ett skyddsrum, det var en egen stad där  tvåtusen människor kunde leva instängda i berget och vara helt självförsörjande under mycket lång tid. Basen skulle försvaras in i det sista och varje meddelande att motståndet skulle ges upp var falskt.

They don’t make ‘em anymore.

.

.

Musköbasen är fortfarande intakt och den senaste nyheten är att dockorna, som nu används av privata företag, ska saneras från giftiga bottenfärger. Ett annat välbevarat bergrum är Elefanten, varifrån Stockholm skulle styras när atombomben small. Du kan faktiskt få en guidad tur i samband med utställningen Atombomb över Stockholm – kolla här! En god nyhet för alla som diggar övergivna platser: Elefanten kan bli förklarat som minnesmärke och kanske bli museum. Man kan se ett sådant minne som något positivt, att bomben över Stockholm aldrig small och att beredskapen inför det sista världskriget aldrig behövde användas. För Elefanten finns ett annat scenario, att det säljs och blir serverrum eller magasin, men då försvinner tidskapseln. Vi får hoppas det blir ett museum över Kalla Kriget! Och över det orangefärgade, inrökta, porriga sjuttiotalet.

Läs hela rapporten om Elefanten, med bilder och allt, här.

.

rökning i sängen

”Anläggningens inredning och utrustning är dessutom tidstypisk när det gäller såväl möblemang, lampor som kulörval och även om färgerna var framtagna med tanke på att ge ett behagligt och lugnt intryck, är det kulörer som numera andas mycket 1970-tal. Dessa kulörer skulle med stor sannolikhet inte användas idag och är således i sig intressant och speglar den tidens mode och smak på ett tydligt sätt. Utöver detta finns andra tidstypiska detaljer som t ex griffeltavlor och de gula askkopparna i korridoren utanför varje sovrum som berättar om en livsstil som inte längre är socialt gångbar.”

Om du är beredd på en färgskala som kan ge alla med intresse för homestyling mardrömmar, flukta in den här bilden från Elefanten:

.

elefanten matsal griffeltavlor

Orange stolar …. AAAAH! Gula taklampor … ÅÅÅH! Blå-gröna väggar … YNF!

Elefanten byggdes i början på 70-talet och då var det självklart att man skulle röka i skyddsrummet. En sak som var sämre förr var rökningen. Man rökte inte i skolornas klassrum, på bibliotek och biografer, men annars rökte i princip alla överallt. Hela tiden. Kombinationen av gammal rök, inpyrda heltäckningsmattor och utspilld mellanöl gav gillestugan en doft av den fina världen. Elefanten är en tidskapsel från 70-talet och när filmskaparna behövde en miljö från den tiden i filmen om Cornelis lånade man ut inredning och rekvisita. Kylskåpen är aldrig använda och den inplastade bruksanvisningen ligger kvar i dem, i köksskåpen finns hundratals oanvända kaffekoppar i design av Sigvard Bernadotte. Påslakanen och madrasserna i logementen ligger i obrutna plastförpackningar. Det är som om tiden stannat, precis som det ska vara i en tidskapsel.

.

logement

Tjing för överslafen! Plasten runt madrasserna är kvar.

Här är ett radioprogram från Elefanten.

Allt är inte lika välbevarat som Elefanten. En del bergrum har vandaliserats av koppartjuvar och översvämmats. Sländans förfall är väl dokumenterat. Många skyddsrum, ledningscentraler och fort har plomberats. Snyft.

.

.

Övergivna bergrum känns ändå inte riktigt lika sorgliga som övergivna industrier, kontor, nöjesfält, restauranger och bostadsområden. Att kärnvapenhotet försvunnit är ju i sig positivt.

Plomberade (utrivna, sanerade, igengjutna och övertäckta) bergrum känns lite trist. Om inte annat hade det väl kunnat bli bra replokaler där inga grannar blev störda? Jag var faktiskt med i ett band, som repade i ett bergrum under tunnelbanan. Det var enormt stort, men jag har ingen aning om vad lokalerna används till idag. Min high-hat blev kvar där och man kan ju fråga sig var den är nu.

En sak jag har funderat mycket på är istiden. Man brukar säga att nästa istid kommer att utplåna alla spår av den nordliga civilisationen, men gäller det bergrum, tunnelbanan, biltunnlar och liknande? Eftersom bergrummen hamnar på havets botten så kommer dom att vattenfyllas, men kommer dom verkligen att utplånas?

En annan sak man kan fundera på är hela konceptet att försöka skydda sig mot ett totalt atomkrig, då supermakterna smäller av allt dom har. Alla städer och anläggningar i Sverige hade säkerligen en bomb eller missil reserverade för sig, troligen flera om luftvärnet skulle lyckas stoppa någon. För bergrum typ Muskö fanns så kallade domedagsbomber, vätebomber med ofattbar sprängkraft. Ryssarna prioriterade att detonera i markplanet istället för i luften. Sprängverkan blev mindre, men det skapades mer radioaktivt stoft. Det handlar alltså inte om en hiroshimabomb (som man kunde klara av om man var förberedd), utan om en total ödeläggelse av världen som vi känner den, för överskådlig framtid.

Om bergrummet klarade smällen och luftfiltren hindrade radioaktiviteten från att tränga in, vad hade man egentligen vunnit? Världen utanför var knappast något man ville återvända till. Förr eller senare måste förråden ta slut, om man inte hade planerat lika bra som familjen i Blast From The Past.

Att planera för konventionella krig, naturkatastrofer och kollisioner med asteroider och kometer är vettigt. Att förbereda sig för en hiroshimabomb, som man gjorde strax efter kriget, är också vettigt. Men att bygga bergrum för den kommunala förvaltningen när båda supermakterna kunde förinta jorden flera gånger om, och planerade att göra det … Kärnvapenhotet finns kvar, men nu verkar det som om ingen planerar för det. Även om man kan överleva smällen, så är världen efteråt inget man vill leva i. Därigenom har beredskapen inför detta scenario förvandlats till nostalgi. Och den sorglösa attityden har blivit en glad melodi:

Om fienden kommer från luften till oss,
då gömmer vi oss,
och då kan han ej slåss,
och hjälper ej det får vi sjunga förstås:

.

.

Tag plats i skyddsrummet. Dörrarna stängs.

Och må Gud hjälpa oss.

————–

Hur skulle det kännas att stänga dörrarna, kanske för sista gången? Hur skulle det kännas att sitta i bergrummet och vänta på att urberget ska börja skaka? Skulle de svenska planerna för ett kärnvapenanfall överhuvud taget ha fungerat?

Dessbättre fick vi inte veta det. Jordens undergång förvandlades till nostalgi och Urban Exploration. Samtidigt med Elefanten byggdes två snarlika bergrum i närheten, Vargen i Huddinge och Tordyveln i Södertälje. Vargen är sålt till ett IT-företag och Tordyveln är plomberat.

Whatever happened to Civilförsvaret?

Civilförsvaret lades ner 1996. Statens bidrag till den en gång så högt prioriterade organisationen var för ett par år sedan nere på 4 miljoner kronor per år. Civilförsvarsförbundet är idag en ideell rörelse som håller kurser i samhällets sårbarhet och första hjälpen, ger sjukvård vid stora idrottstävlingar och så vidare. Och dom har en trevlig webbshop med bra priser. Köp till exempel en vevdriven radio med inbyggd ficklampa och mobilladdare. Detta är långt från kalla krigets enorma organisation, en myndighet som man ännu på 80-talet kunde bli inkallad till.

Även i USA har civilförsvaret, som var förberett på ett tredje världskrig, försvunnit. Istället har man beredskap för orkaner, terroristattacker och annat som faktiskt inträffar då och då. Både myndigheter och privatpersoner ska vara beredda att klara sig själva mellan 3 dagar och en vecka innan samhället kan börja fungera som vanligt igen. Kärnvapnen finns kvar, men ingen verkar tycka det är någon idé att ens försöka klara av en attack. Det bästa är väl att klä sig i en svepning och gå mot närmaste kyrkogård. Lugnt och sansat så det inte uppstår panik och någon blir skadad.

Whatever happened to Försvaret?

Hur gick det för det mäktiga svenska militära försvaret? Efter Sovjets fall kändes en invasion av Sverige osannolik. Och eftersom Försvarsmaktens uppgift varit att skydda Sverige mot en invasion så stod man plötsligt där med ett stort och dyrt invasionsförsvar som politikerna inte ville ha.

Försvaret hade inte kallats invasionsförsvar utan neutralitetsförsvar. Liksom under det andra världskriget skulle Sverige vara så starkt att båda stormakterna hellre skulle gå runt än genom landet. Men i praktiken var det ett försvar mot en sovjetisk invasion och man samarbetade med USA. Det imponerande svenska flygvapnet skulle möta den sovjetiska flottan över Östersjön och i norra Sverige skulle hundratusentals ”sega gubbar” i Kronans kläder hålla ut i skogarna. Kustartilleriet skulle möta invasionen på stränderna och det sårbara södra Sverige skyddas med pansar.

Under 1990-talet började skrotningen av det svenska försvaret, nästan helt utan någon debatt trots att massor med arbetstillfällen försvann.

Den legendariska Per-Albinlinjen (skånelinjen) med över tusen värn på öresundskusten lades definitivt ner 1992. Kustartilleriet på ostkusten är nedlagt och alla forten plomberade. Kustjägarna har överförts till amfibiekåren. Bodens fästning har plomberats och kommer att vattenfyllas, man har bara sparat en del som museum. Mytomspunna Försvarets Forskningsanstalt strax norr om Stockholm står tom och övergiven.

Värnplikten avskaffades 2010. Planerna för en snabb och gigantisk mobilisering är borta. Mobförråden, det fanns sextusen över hela landet med utrustning för 600,000 värnpliktiga soldater, har tömts. I mobförråden fanns allt de mobiliserade soldaterna behövde, från kalsonger och spadar till sjukvårdsmateriel och regnkläder.

Paradoxalt nog har samtidigt försäljningen av överskottsmateriel nästan upphört. Vart tog alla mobförrådsdoftande vadmalsbyxor, M/59-uniformer, ullstrumpor, fotlappar, sovsäckar, ullfiltar, trekanter, Olles brorsor, skidhandskar och filtkängor vägen? Och vad hände med traktorerna, terrängfordonen, mathämtarna, besticken, porslinet, kokkärlen, vattenfiltren, tältkaminerna, jeepdunkarna, fotogenlamporna, snuskburkarna, kåsorna, ficklamporna, gasmaskerna och taggtrådsklipparna?

Redan vid millennieskiftet minskade försäljningen när rutinerna ändrades. Ny och fräsch materiel gavs till Hemvärnet och gammalt och slitet kastades. Sedan blev det lite panik när värnpliktsarmén skulle avskaffas och alla mobförråd tömmas. Tiotusentals långtradare med prylar kördes bort till skrotning, metallåtervinning eller för att brännas som sopor i fjärrvärmeverk. Miljoner klädesplagg, som ofta var helt oanvända i originalförpackningar, brändes. Terrängfordon och traktorer skrotades eller slumpades bort i stora partier till utländska uppköpare. Svenskar som tänkt sig att köpa en Valpen eller åtminstone en spade billigt kunde känna sig blåsta. Sedan dess har de militärprylar som finns kvar börjat bli samlarföremål och priserna stigit. Idag är det svårt att hitta en fin, oanvänd permissionsskjorta eller ett par rejäla grötbyxor för en tia.

Flera miljoner gasmasker, som Civilförsvaret lagrat i enorma bergrum för att alla svenskar skulle kunna få en i händelse av krig, brändes för några år sedan.

Nu har Fortifikationsverket till och med börjat sälja ut de kvarvarande militära bergrummen! Musköbasens varv hyrs ut till ett privat företag. Många bergrum har fuktskadats, övergetts, vattenfyllts och plomberats. Med maximal tur får någon anläggning vara kvar som museum över en förlorad värld då mottot var ”Vi går under jorden”.

.

.

Här är en pessimistisk bild av det svenska försvaret från 2012.

Den socialistiska tidskriften Clarté har skrivit om hur konsulter från Pentagon blåste den svenska försvarsledningen. Läs artikeln från 2014 här. Vid millennieskiftet beslöt man att gå över till ett ”nätverksbaserat” försvar byggt på högteknologi och intensiv informationsinsamling. Sensorer i terrängen, ballonger på hög höjd och avlyssning av nätet skulle ge data som kunde användas för att styra insatser med smarta precisionsvapen. Redan 2002 började det bli tydligt att det avancerade tekniska systemet inte skulle fungera. 2009 lades i all tysthet projektet ner. Kostnaden för äventyret kan ha varit ett par miljarder.

Flottan och Flygvapnet har krympt och den jättelika Armén förvandlats till en internationell insatsstyrka. 2014 sade ÖB att försvaret inte kan försvara hela landet vid ett anfall, utan får koncentrera sig på Stockholmsområdet och regeringen. Det påminner om Glistrups förslag på ett billigt alternativ till det danska försvaret: En telefonsvarare som säger ”Vi ger oss” på ryska. Yrvakna politiker talar 2015 om att återinföra värnplikten och bygga upp invasionsförsvaret igen – hur nu det ska gå till.

Nu finns hälften av Försvarsmaktens personal inom Hemvärnet. Röda Korset har utbildat Hemvärnet i sjukvård, men drog sig ur det samarbetet 2014. Hemvärnet har fått nya riktlinjer och kraven har höjts, man vill komma bort från bilden av gamla gubbar som sitter och fikar i skogen och satsa mer på modern strid i bebyggelse.

Den svenska uniformen berättar om Försvarsmaktens förvandling. Numera finns fältuniform M/90 i en djungel- och en ökenversion. Ökenversionen används i Afghanistan. Så från att förvara Sverige till siste man och aldrig ge upp, har uppgiften blivit att åka runt i världen på uppdrag av NATO, USA och FN. Det krävs hög motivation för att frivilligt åka till ett obegripligt inbördeskrig långt borta och riskera livet – och ens anhöriga jublar inte. Därför fungerar det inte med en värnpliktsarmé av ovilliga, tvångskommenderade soldater. Försvaret behöver unga, fysiskt och mentalt starka och framförallt motiverade kvinnor och män för de nya uppgifterna.

På en överlevnadskurs träffade jag en vanlig svensk tjej och vi satt några och diskuterade hur bra man skulle kunna använda det man lärt sig i ett skarpt läge under stress. Då sade hon: -Åtminstone enligt min erfarenhet … alltså, när jag var i Bosnien hamnade vi under beskjutning … Jag insåg att en del människor har erfarenheter som man själv inte ens kan föreställa sig. En gång hade jag en kollega som varit officer i Republikanska Gardet och legat ett år vid fronten under kriget mellan Irak och Iran. Han sade aldrig ett enda ord om vad han upplevde där, bara att han ”blev tvungen att fly” efteråt.

.

bunker blaster

EPILOG: WHATEVER HAPPENED TO THE BUNKER?

När USA anföll Irak blev den militära bunkern föråldrad, precis som Blixtkriget 1939 gjorde Maginotlinjen obsolet. Styrda precisionsvapen av typen Bunker Blaster kan tränga in genom armerad betong utan några problem. Ett stort berg ovanpå hjälper inte heller, när man kan styra missilen och få en fullträff på porten. Och då snackar vi alltså konventionella vapen. Dessutom drar en bunker till sig ett anfall. Från luften kan man (med en infraröd kamera) se värmen som läcker ut genom ventilations- och kylsystemen, så ett stort bergrum är svårt att dölja. Därför kan det idag vara bättre för till exempel landets ledare att sitta i en bil och hålla sig i rörelse. Den amerikanska propagandan talade om ”jakten på Saddams bunker” men efteråt kom det fram att han befunnit sig i ett anonymt pansarfordon hela tiden.

Det atombombssäkra bergrummet byggde på att missilerna hade dålig precision. Det var helt enkelt liten risk för en direktträff. När man skulle bygga Musköbasen var det ett plus att det låg öar runt omkring som skulle skydda mot smällar i närheten. En fullträff på ingången kändes alltså väldigt osannolik.

Sedan har vi det här med radioaktiviteten utanför. I filmen Blast From The Past stänger familjen in sig 35 år för att radioaktiviteten ska hinna minska tillräckligt. Det verkar som om de flesta bergrummen i verkligheten räknade med en maximal tid på en eller två månader innan man kunde få nya förråd. (Elefanten räknade med att få varm mat levererad varje dag!) Det fanns alltså ett stort feltänk, eller så insåg man att man ändå inte kunde planera för det totala kärnvapenkriget, då det inte skulle finnas någon värld utanför att återvända till. Eller så ville man överhuvud taget inte tänka på vad det var man planerade för.

Att vi inte längre behöver tänka på supermakternas M.A.D., en ömsesidig och fullständig förstörelse av hela planeten, eller ens på en atombomb av hiroshimatyp över Stockholm, är förstås goda nyheter. Därför är skyddsrumstrenden inte bara nostalgi, utan dessutom i grunden positiv.

.

mobförråd

Mobförråd, numera använt som klotterplank.

Hem

Annonser

Om Roger Krook

Skriver om både det ena och det andra. Mest det andra.
Det här inlägget postades i raketost och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Skriv något mossigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s