Elefantmannen och skönheterna

sir Treves

Bland viktorianska gentlemen står Sir Frederick Treves enligt min ringa mening utan tvekan i skaran av kandidater till Hall Of Fame. Det är läkaren från Elefantmannen och här kan du läsa hans memoirer från 1923, The Elephant Man And Other Reminiscences – ord för ord. Boken räknas som den säkraste källan till information, i ett fall där filmen och musikalen bidragit till att skapa myter och missförstånd.

För många är Elefantmannens öde lika med filmen. David Lynch sade att filmen byggde på verkligheten, alltså Treves bok, och inte på musikalen. Men det är en sanning med modifikation och det finns stora skillnader, där Lynch för att öka dramatiken tagit sig konstnärliga friheter. Den hemska scenen där Elefantmannen mobbas och rövas bort har till exempel aldrig inträffat. Det var inte heller andra freaks som hjälpte honom rymma i Belgien, det var ägaren som skickade iväg honom för att polisen inte tillät uppvisandet av Elefantmannen. Missfostret var helt enkelt för missbildat, även för en freakshow. Att Elefantmannen fick stående ovationer på teatern stämmer inte heller. Han togs in bakvägen i en loge utan insyn från den övriga salongen. Treves hade gett några sköterskor aftonklänningar och de spelade överklassdamer som satt i logen tillsammans med Elefantmannen. Att vaktmästaren tog betalt för att visa upp patienten är en viktig del av filmen och där finns det en kärna av sanning:

In his home in Bedstead Square he was secluded ; but now and then a thoughtless porter or a wardmaid would open his door to let curious friends have a peep at the Elephant Man. It therefore seemed to him as if the gaze of the world followed him still.

Förhållandet mellan Elefantmannen och impressarion i filmen har ifrågasatts, det har påståtts att det var affärsmässigt och att Elefantmannen själv tog beslutet att ge sig in i showbiz. Men Treves uppfattning att ”ägaren” utnyttjade den sjuke och delvis förlamade, höll honom som en slav och behandlade honom som en hund kom från samtal med Elefantmannen själv och från Treves möten med impressarion.

Sir Frederick berättar om sitt första möte med Elefantmannen, självklart i ett gammalt övergivet och förfallet hus, som en gång varit den lokala livsmedelsbutiken:

The shop was empty and grey with dust. Some old tins and a few shrivelled potatoes occupied a shelf and some vague vegetable refuse the window. The light in the place was dim, being obscured by the painted placard outside. The far end of the shop — where I expect the late proprietor sat at a desk — was cut off by a curtain or rather a red tablecloth suspended from a cord by a few rings. The room was cold and dank, for it was the month of November.

The year, I might say, was 1884.

Sir Treves fick en dag en idé, som visade sig kunna få mannen som varit van med att folk stirrade, skrek av förskräckelse eller anföll honom på grund av hans utseende, skulle kunna hitta en väg från mörkret till ljuset. Och det enda som behövdes var ett leende och ett handslag från en vacker kvinna:

I asked a friend of mine, a young and pretty widow, if she thought she could enter Merrick’s room with a smile, wish him good morning and shake him by the hand. She said she could and she did. The effect upon poor Merrick was not quite what I had expected. As he let go her hand he bent his head on his knees and sobbed until I thought he would never cease. The interview was over. He told me afterwards that this was the first woman who had ever smiled at him, and the first woman, in the whole of his life, who had shaken hands with him. From this day the transformation of Merrick commenced and he began to change, little by little, from a hunted thing into a man. It was a wonderful change to witness and one that never ceased to fascinate me.

Denna kvinna har identifierats som Leila Maturin, född 1854. Även om hon kom från en ganska fin medelklassfamilj, så borde hon inte ha varit on conversational terms med Englands främste kirurg. Hon borde helt enkelt inte ha hört till Treves bekantskapskrets. Men jag tror att en man som Treves hade kontakter. Han kunde ju till exempel fråga sin personal om de kände en trevlig och representativ kvinna intresserad av lite välgörenhet.

Det här brevet, poststämplat den 7 oktober 1889 och adresserat till ”Miss L Maturin, Sunderland House, Islay, West Coast of Scotland”, skrev Elefantmannen till sin nya kvinnliga vän:

elefantmannens brev

Dear Miss Maturin

Many thanks indeed for the grouse and the book you so kindly sent me, the grouse were splendid. I saw Mr. Treves on Sunday, he said I was to give his best respects to you. With much gratitude I am Yours Truly

Joseph Merrick
London Hospital
Whitechapel

Tidningarna skrev om Elefantmannen och plötsligt blev han inne. Alla kvinnor som ville höra till Londons elit måste bara ha träffat Elefantmannen. Och en misshandlad människa hittade tillbaka till värdighet, självrespekt och ett meningsfullt liv, tack vare dessa kvinnor.

He must have been visited by almost every lady of note in the social world. They were all good enough to welcome him with a smile and to shake hands with him. The Merrick whom I had found shivering behind a rag of a curtain in an empty shop was now conversant with duchesses and countesses and other ladies of high degree.

princess of wales queen alexandra

Queen Alexandra

Höjdpunkten var när den blivande engelska drottningen, Queen Alexandra/Princess of Wales hälsade på honom. Att Elefantmannen titulerade henne ”Dear Princess” istället för det korrekta ”Your Royal Highness” var naturligtvis ett grovt etikettsbrott – men det gjorde absolut ingenting. Ibland är regler bara till för att brytas – även för strikta viktorianer.

With that kindness which has marked every act of her life, the Queen entered Merrick’s room smiling and shook him warmly by the hand. Merrick was transported with delight. This was beyond even his most extravagant dream. The Queen has made many people happy, but I think no gracious act of hers has ever caused such happiness as she brought into Merrick’s room when she sat by his chair and talked to him as to a person she was glad to see.

Drottningen blev Elefantmannens vän, de brevväxlade och hon hälsade på honom flera gånger. Hennes vänlighet förändrade Elefantmannens självbild definitivt och han började älska livet. Naturligtvis blev han förälskad i den tilldragande kvinnan också, men på ett naivt och oskyldigt sätt, som en skolpojke blir i sin lärarinna. Så fann de varandra, i världens då mest osannolika kombination: Den vackraste och mest beundrade i samhällets absoluta topp och den fulaste och mest avskydde i den absoluta botten av samhällets rännsten. I det viktorianska England var klassklyftorna enorma, men den kravlösa kärleken kunde bygga en bro över den avgrund som skilde de två. Slutet gott, allting gott.

Merrick, I may say, was now one of the most contented creatures I have chanced to meet. More than once he said to me : ”I am happy every hour of the day.”

Inte i sina vildaste fantasier hade Elefantmannen kunnat drömma ihop ett sådant slut, den där gången i den övergivna livsmedelsbutiken. Så håll hoppet levande. Även om du visas upp för pengar som det mest motbjudande missfostret världen skådat, så finns det hopp. En dag kommer en vacker prinsessa och ser på dig med sina mörkblå ögon, tar din hand i sin och ler mot dig på ett sätt som får dig att upptäcka din inre skönhet.

Och sedan behöver du aldrig mer vara deprimerad.

.

.

Annonser

Om Roger Krook

Skriver om både det ena och det andra. Mest det andra.
Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Skriv något mossigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s