Motell Gyllene Ratten

motell

I stofilernas värld lever fortfarande femtiotalets framtidstro. Och vem kan känna annat än optimism när man ser den här stämningsfulla bilden med ett äkta svenskt motell och ett amerikanskt dollargrin- en livs levande Chevrolet av 1953 års modell? Hjulen rullade både i fabrikerna och på vägarna. USA, Tage Erlander och Lennart Hyland skulle nog fixa framtiden.

Så här tjusigt började det för Kungliga Automobil Klubbens stolthet Gyllene Ratten, invigt av HM Konungen i egen hög person:

.

.

motell i förfall

Sedan gick det utför. Trots pommes frites, bearnaise, heltäckningsmattor och dubbelprogram å radion. Jag jobbade som konsult i Fruängen i slutet på 80-talet och brukade äta lunch i en lokal pizzeria. En engelsman på stället där jag jobbade varnade mig för maten på Gyllene Ratten, som han kallade ”The Golden Rat”. Då var verksamheten inne på sluttampen och motellet lades ner 1989. Så jag missade chansen till ett Gyllene Ratten revisited och kanske var det lika bra att få minnas haket som det var under sin storhetstid.

På bilden till vänster ser man de snygga skyddstaken, som skulle skydda bilarna mot sol, regn och snö. På de två andra bilderna har skyddstaken tagits bort och byggnaden blir genast betydligt fulare. Tidningen Se testade motell 1956 och Gyllene Ratten kallades ett Grand Hotell på grönbete. Tidningen klagade på att skyddstaken, som inte satt ihop med huset, släppte igenom regn och sol. Om reportrarna gjorde ett återbesök femtio år senare kanske de kände sig nöjda.

Tidningen Se berättar även om trenden med så kallade långtradarhotell, enkla baracker med britsar där långtradarchaufförer kunde sova gratis. Då hade långtradarna inte sängar i förarhytten och det var uppskattat att kunna ligga ner och sova, om än under primitiva förhållanden.

Sedan kom något geni på att man kunde ha en säng bakom förarsätet. En gång gjorde jag ett konsultjobb på Volvo och fick lift därifrån med en långtradare som skulle till Stockholm. Då låg jag i sängen, lyssnade på countrymusik och stortrivdes med detta bekväma sätt att resa. När jag frågade chauffören vad han tyckte om sitt jobb sade han att det åtminstone var bättre än att stå inne i den där djävla fabriken. Och den tidens svenska industrier var nog inte världens roligaste arbetsplatser. Men verkstaden i bilfabriken hade gott kaffe, en av landets första automater som verkligen bryggde kaffet och inte bara hällde varmvatten i snabbkaffe. Jag skrev på en tystnadsplikt innan jag släpptes in i den hemliga bilfabriken, men så här efteråt tar nog ingen illa upp om jag avslöjar att kaffet var gott.

Jag arbetade med att automatisera bort manuella arbeten och det är inget jag skäms för – att stå på fabrik och göra samma rörelser hela tiden var mördande tråkigt. De kvalificerade styr- och reglermekaniker som skötte om robotarna hade däremot ganska roliga jobb. Somliga debattörer klagade på att jobben skulle försvinna när man automatiserade, att man skulle få en värld av robotar som byggde robotar. Men ingen kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig vilket öde som väntade Volvo och hela den svenska industrin. Att det var låglöneländer och globalisering, inte robotar och datorer, man skulle vara rädd för.

Till höger finns det länkar till bloggar om övergivna byggnader. Bakom sådana moderna ruiner ligger nästan alltid globalisering och konkurrens från världen utanför ankdammen.

Den svenska industrin levde i en skyddad miljö där staten, kapitalet och fackföreningarna tillsammans såg till att arbetstillfällena fanns kvar. Misskötta företag hölls under armarna av staten som pumpade in pengar för att hålla dem vid liv. (I Storbritannien kallades sådana företag Lame Ducks.) Somliga påstår att det var svårt att misslyckas med en stor industri på den tiden, även om man var totalt inkompetent. Folk som jobbade på Televerket har berättat för mig att åtminstone vissa avdelningar fungerade som rena vuxendagis, där personalen satt och byggde prylar åt sig själva. Ja, så kunde man förstås göra på ett statligt företag med monopol.

Sedan kom konkurrensen och konkurserna. Industrier, kontor och arbetarbostäder övergavs och förfallet började. Ofta startade processen på 70-talet och situationen blev akut under 80- och 90-talen. Till slut hjälpte inga bidrag, ägarbyten eller kreativa idéer, när det var slut så var det slut.

Som alla spök- och rostspanare vet är det sista stadiet i en byggnads förfall ofta att man låter flyktingar bo där. Så även i Gyllene Ratten efter stängningen. Och det fd motellet av amerikansk typ blev känt genom trafficking (dock ej med bilar) 1999.

.

slutet för motellet

Förfallet ökade och till sist återstod bara Kalle Anka-kulan. Då var det i princip bara gatlyktan som var sig lik. Där motellet stått uppfördes ett hyrlager 2009. Av nostalgiska skäl får det bostadsområde som just nu byggs i området namnet Gyllene Ratten.

Paradoxalt nog blev kanske just den ökande bilismen, som man hoppades på under femtiotalet, motellets fall. Riksettan blev motorväg. Avfarten till Gyllene Ratten försvann och bullret störde gästerna som försökte sova.

Sveriges första motell i Fleninge, öppnat 1954,  lever fortfarande under namnet Fleninge Classic Motel. Annars är de flesta nedlagda eller rivna, ofta har bensinmacken bredvid gått ett lika sorgligt öde tillmötes. Kåsören Gits Olsson skrev redan 1968 att motellen var oprofessionellt skötta, startade av bönder som ville tjäna lite extra. (Men det gällde förstås inte Gyllene Ratten.)

Den enklaste förklaringen till motelldöden är kanske att det går snabbare att åka en sträcka nu när det finns motorvägar. Man behöver bara stanna och äta (vilket kan innebära rostad lök och en påse godis på Statoil) men är framme till kvällen och behöver inte övernatta. Motellet, där man kunde parkera bilen utanför sin radhusdörr,  har därigenom förlorat sin konkurrensfördel.

Familjer, till exempel min egen, kunde även åka till Gyllene Ratten för att äta ett spännande utbud (till exempel nyheterna pommes frites och bearnaisesås) som samtidigt var barnvänligt (grillkorv) i en smått lyxig miljö bredvid genomfartsvägen. Då var bilen en familjemedlem och ett njutningsmedel.

Det var inget stressåkande med att skjutsa ungar, vi gick eller cyklade dit vi skulle. När man satte sig i bilen var det en högtidsstund, då skulle man göra något roligt eller bara åka en liten runda för nöjes skull.

Här finns det en stor paradox: Sådan nöjesbilism har blivit politiskt inkorrekt genom miljödebatten. Samtidigt åker vi mer bil än någonsin och barnen som växt upp med skjutsande har förlorat förmågan att förflytta sig själva. Häromdagen hörde jag en kille ringa sin mamma på mobilen och beställa skjuts. Till Systemet!

Idag driver folk sina liv som projekt där bilåkning ofta (särskilt om man bor på landet) är stommen. Den som hunnit med flest projekt när den dör vinner. Då är det inte så konstigt att intresset för det förlorade paradiset ökar. Kanske var det bättre förr?

Ja, bilismen var nog bättre på vänstertrafikens tid. När senmodernitetens kalla vindar blåser är det enda rätta att vara Koppartrans-sexuell!

koppartrans

Här är lite mer tröst

Annonser

Om Roger Krook

Skriver om både det ena och det andra. Mest det andra.
Det här inlägget postades i raketost och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Skriv något mossigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s