Tjing tjing baluba – ljuva femtiotal!

riktig dans på 50-talet

Nostalgin för femtiotalet har legat på en stabil nivå sedan filmen American Graffiti, som i och för sig handlade om 1962, året då rock and roll dog. Snart bytte radioprogrammet Rock 63 namn till Pop 63. En milstolpe i musikhistorien.

Visst fanns det en tid när jag själv och mina polare hade Brylis och bara lyssnade på rock and roll. Vad är det som är så speciellt med femtiotalet? Då fanns det fortfarande en oskuldsfullhet och en idyll, särskilt i Sverige som helt sluppit kriget och i USA som sluppit krig på hemmaplan.

Prostitutionen kanske kan användas för att mäta nivån av det icke-idylliska. Den var som störst under slutet på 1800-talet och mitten på 1970-talet. I samband med inträdet i senmoderniteten steg den igen, (troligen) beroende på EU-medlemskap, invandring, trafficking och ökade klyftor i samhället. Men på femtiotalet var prostitutionen lägre än någonsin före eller efter. Kanske kan man säga något liknande om till exempel kriminalitet och alkohol på femtiotalet, faktorer som också kan mäta det idylliska – eller det inskränkta och småborgerliga om man så vill.

För femtiotalet innebar även ett förakt för de svaga i samhället, som verkar skrämmande idag. Sexuellt lössläppta flickor och begåvningshandikappade tvångssteriliserades, en skamfläck i den svenska historien. I sina memoarer berättar en verklig expert, Lennart Levi, om hur dårar knappt betraktades som mänskliga. De spärrades in på dårhus och utsattes för misshandel i form av lobotomering, elbehandling utan narkos och insulinkoma. Efter sin död lades de som saknade anhöriga nakna i stora kar med formalin. Läkarstudenterna (inklusive Lennart Levi själv) använde, helt utan respekt, kropparna för dissektion i sin utbildning. Men musiken var desto bättre:

.

.

Däremot var femtiotalet säkert en bra tid för pappan med nylonskjorta och rak pipa. Förmodligen även för hans trogna hemmafru och väluppfostrade barn, om de var nöjda och glada med att pappa visste bäst. Då levde man i kärnfamilj och att någon skilde sig var en stor sensation.  En av filmerna om Lilla Fridolf handlar om ett fräckt missförstånd: Att hans dotter skulle ha fått barn utan att vara gift. Folk låg dubbelvikta av skratt i biosalongen. Humor av Carl-Gustaf Lindstedt, tidigt sextiotal: -Nu ska Jeppe och Annika gå ner från Stures säng så ni inte väcker tvillingarna. Om ni är snälla ska ni få följa med mamma och pappa till kyrkan i morgon.Vi ska gifta oss.

I broschyren Om kriget kommer är det första rådet vid utrymning (man väntade sig att städerna skulle atombombas) det här: Håll ihop familjevis under utrymningen. Självklart då men föga användbart i dagens Sverige med plastmammor, bonussyskon, varannanveckaspappor och hälften av bröllopsgästerna sittande vid honnörsbordet. Men på femtiotalet levde och utrymde man familjevis.

Den välordnade idyllen fick ett snabbt slut. Det kan vara svårt för den som inte var med att förstå vilken revolution tiden kring 1970 innebar. Det var sexuell frigörelse, politiskt radikalism, förakt för överklassen, fylla och knark, porr och prostitution. Samtidigt som vi ännu inte hade fått fri abort, förbud mot barnaga eller andra förändringar som idag ses som ett tecken på civilisation.

scen från svensk sexklubb 1970

Bild ur Jan Halldoffs Firmafesten (1972)

Om du vill uppleva 1972 så finns det numera en tidsmaskin. Filmen Firmafesten av Jan Halldoff har släppts på dvd – och exakt så var det. Där finns allt från sexklubbsbesök med samlag på scenen och repliker som “Jag var packad och drog över henne” till arbetaren som skäller ut chefen – eller rättare sagt den tomma stolen i chefens kontor. Och, tro´t om du vill, en sexscen med Lasse Berghagen!

Femtiotalet står för motsatsen till dekadens, könsrollsförvirring och normupplösning. En enkel och begriplig moral, som då fortfarande i grund och botten byggde på kristendomens bud, tydliga könsroller, kärnfamilj, äktenskap, hemmafruar och barn som syntes men inte hördes. Framförallt ett etniskt och kulturellt homogent samhälle där alla drack mjölk till maten och lyset i alla husen släcktes klockan elva. Där papporna gick till jobbet varje morgon och alla hade semester i juli.

Där ingen kunde drömma om att LM Ericsson skulle flytta tillverkningen till Kina eller att Televerket skulle förlora sitt monopol. Ett land där staten och kapitalet i samförstånd tog hand om folket och ledde alla till sin rätta fålla. Ett land där universiteten var en intern angelägenhet för överklassen. Ett hierarkiskt samhälle där order utgick från toppen och spreds neråt i pyramiden. En värld där alla visste sin plats och gillade läget. Där man slapp oroa sig över att göra fel val, för man behövde inte välja, bara göra som det förväntades att man skulle göra. Sade Paris att kjolarna skulle vara fem centimeter kortare lade alla kvinnor upp sina kjolar fem centimeter och så var det inget mer med det. Och över alltihopa lyste Lennart Hyland.

lennart hyland frufridagen 1954

Det här är Lennart Hyland 1954 som… LAGAR MAT! Har han blivit toffelhjälte? Nej då, lugn bara lugn. Han firar frufridagen, en helgdag som han själv hittat på. En dag om året skulle mamma få vara ledig och slippa hushållsarbetet. Detta gav upphov till många roliga historier om män som åstadkom kaos i köket när de försökte göra mammas jobb. Tecknaren Poul Ströyer ritade ett kök där mamman satt upp skyltar som visade var den färdiglagade maten, tårtan och kaffet fanns. Povel Ramel skrev ny text till Titta det snöar för att kommentera frufridagen: Titta jag diskar. Det var bara ungkarlar som diskade, men å andra sidan sågs ungkarlar som ytterst märkliga företeelser. Det var samma sak i USA och därför startade Hugh Hefner Playboy med budskapet att det var ungkarlarna som hade roligast. Ett mycket kontroversiellt påstående på den tiden.

Men märkligast av allt är väl egentligen att ett radioprogram kunde få hela svenska folket att ändra sitt beteende på kommando. En annan gång fick Hyland alla papporna att träffas och byta sina fula julklappsslipsar med varandra. Till att börja med fanns det bara en radiokanal och ingen teve. Dessutom var allt som sades på radio sant, särskilt om det sades av en känd radioröst. I broschyren Om kriget kommer står det därför:

Sverige vill försvara sig, kan försvara sig och kommer att försvara sig. Varje meddelande att motståndet ska avbrytas är falskt. Tänk på att kända radioröster kan imiteras!

Lennart Hyland var en schysst polare som man kunde lita på och sade han att motståndet skulle avbrytas var det så. Föga anade svenska folket att upptäckten av Snoddas i direktsändning 1952 var fejkad. Lennart Hyland och Snoddas hade kommit överens om att Snoddas skulle ”råka” sjunga lite av Flottarkärlek och att Hyland skulle utbrista: -Han sjöng ju riktigt bra!

Nästa dag stod skivbolagen i kö och allt fungerade som planerat. Sverige fick se en idol-feber av aldrig tidigare skådat slag kring Snoddas. Ett tidigt exempel på medias makt. Lyssna här! Det märks nästan att Snoddas fejkar när han ”råkar” komma fram till att Flottarkärlek skulle kunna vara en lämplig låt. Här klipper man innan Hyland hinner säga ”han sjöng ju riktigt bra”, men jag har den repliken från folk som hörde radioprogrammet.

I den världen gjorde Elvis entré och chockerade alla torrisar. Men om man har förstått hur världen såg ut då, så kan man förstå vilken revolution han innebar. Allra värst var att han gjorde flickorna på sina konserter s-xuellt upphetsade. Därigenom passerade han gränsen för vad många kunde acceptera.

Retro och nostalgi innebär alltid ett idealiserande eller ett tillrättaläggande. Ibland verkar det som om vi låter dem som utgjorde undantagen representera en epok. Undet sextiotalet var en liten, liten minoritet hippies, precis som ytterst få var rockabillies eller raggare på femtiotalet. Eller swingpjattar på fyrtiotalet.

Just nu lyssnar jag på Let’s have a party med Elvis Presley och plötsligt har jag identifierat en låt som förföljt mig så länge jag kan minnas. Vet någon något om den här svenska texten till Let’s have a party eller vem som sjöng den?

Farsan åker bil
Och morsan åker spark
Och efter kommer jag
På min rostiga monark

Tjing tjing baluba
Tjing tjing baluba
Tjing tjing baluba
Tjing tjing baluba

David Nessle tipsar om en annan svensk översättning, den här gången från 1955 och av Rock Around the Clock: (Om ni klickar på länken HÄR så får ni höra denna rumlar-rock i sin helhet)

Eva-Lill Wallentin (1942-?) var en ny bekantskap för mig. Eva-Lill gjorde några inspelningar på Sonora 1954-1955 och två på Metronome 1956. Sedan försvann hon från rampljuset och ingen tycks veta vad som hänt med henne sedan dess. Eva-Lill fyllde tolv år 1954, året då hon gjorde den här låten tillsammans med Elsy Lindgren. Här har Eva-Lill inte kommit i målbrottet (jo, tjejer gör också det) och låter helt annorlunda än i rocklåten ett år senare.

Stofilis

Annonser

Om Roger Krook

Skriver om både det ena och det andra. Mest det andra.
Det här inlägget postades i musik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Skriv något mossigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s