Living in my Busby Berkeley dream

busby berkeley topshot

Why can’t this go on forever?

 

swing tanzen verboten

Varför får inte jag dra på munnen när Hit ler?

Amerikansk film och all musik skriven, förlagd eller framförd av judar samt swing och modern dekadens i största allmänhet var förbjudet i Tredje Riket. Ändå var Adolf Hitler i största hemlighet ett fan av Busby Berkeley och såg hans filmer i sin privata biograf tillsammans med partiets innersta krets – allt enligt Albert Speer. Och det verkade onekligen ganska Busby Berkeley-inspirerat när folk marscherade i ett hakkors och Leni Riefenstahl filmade uppifrån, sittande i ett flygplan.

Bild ur Viljans Triumf av Leni Riefenstahl

Idag är Tredje Riket försvunnet, saknat av ingen. Kvartersbiograferna där Warner Brothers filmer gav arbetarklassen lite verklighetsflykt under den stora depressionen är också borta. Men Busby Berkeleys konst lever i  våra drömmar om en högre verklighet.
.

toby wing hollywoods vackraste balettflicka

Toby Wing

Beautiful Dames

En av Busby Berkeleys innovationer var att visa close-ups på balettflickorna, som var handplockade för att vara söta och sexiga. Någon (jag minns inte om det var Toby Wing) berättade i en intervju att de jobbat hela natten och klockan fyra på morgonen gav Den Galne Koreografen order om close-ups. Flickorna var allt annat än bildsköna efter en natts hårt arbete och den sekvensen fick tas om en annan dag.
.

joan blondell i busby berkeleys gold diggers of 1933

Joan Blondell, gift med Dick Powell

Inne och ute

Från Busby Berkeley är steget till Johnny Bode mindre än man skulle kunna tro. Båda var väldigt inne ett tag och blev sedan hopplöst omoderna. Efter ett tag riskerade Busby Berkeley att bli en parodi på sig själv. Publiken på biograferna skrek ”uppifrån, uppifrån” när dansnumren kom igång. När det kom en top shot skrattade, rapade och applåderade grabbarna. Så istället för att klamra sig fast vid varumärket med top shots släppte Busby Berkeley de kaleidoskopiska effekterna helt och provade nya vägar. Men ärligt talat nådde han aldrig upp till samma nivå som under de år i början på 30-talet då han inte bara räddade den döende musikfilmen, utan dessutom förnyade den och gav den en inblåsning av livskraft som fortfarande finns kvar.

Busby Berkeley var ett tag helt rätt med allt vad det innebar av ryggdunkare, blonderade golddiggers och inbjudingar till kändispartyn. När hans stjärna dalade försvann alla ryggdunkare, blonderade golddiggers och inbjudingar till kändispartyn på samma sätt som den senaste avlöningen från Warner Brothers. Då tog han nya tag och regisserade både hela filmer och dansnummer, ofta med Judy Garland och Mickey Rooney i huvudrollerna. Men utan top shots. Sedan kom television och rock n’ roll och Busby sjönk ner i bortglömdhet och alkoholmissbruk.

Den galne koreografen fick en ny storhetstid när han blev ”camp” på 60-talet. Camp-trenden var otroligt inne ett tag och det var helt enkelt kärlek till allt som var gjort på ett seriöst sätt men åldrat så det blivit oavsiktligt komiskt. I princip samma sak som kult, alltså.

En gång skrev jag en tidningsartikel om Busby Berkeley och då hörde jag att Phil Spector lagt åtta timmar på en enda ton. Det tyckte jag lät coolt, så jag lade åtta timmar på den sista meningen i artikeln. Den är sedan länge gone with the wind, men jag tror den lät ungefär så här: -För alltid och med en glycerintår på kinden ska vi minnas Busby Berkeley som den galne koreografen, mannen som fick hundra vita flyglar med tillhörande hundra tangentbordshanterande balettflickor i vita klänningar att dansa i numret The Words Are In My Heart i filmen Gold Diggers of 1935, made in Hollywood, USA. Idag hade jag nog kunnat skriva något bättre, men då kände jag mig väldigt nöjd med resultatet.

Johnny Bode var nöjd med resultatet när han skrev operetter i Österrike och jämfördes med de största inom genren. Denna framgång var så obegriplig att den länge i Sverige tillskrevs hans väl dokumenterade mytomani. För några år sedan visade Johnny Bode-forskningen att han för ovanlighetens skull talat sanning.

När Johnny Bode i vanlig ordning lyckats förstöra allt han byggt upp och återvände till Sverige hamnade han i en återvändsgränd och ointresset var kompakt som en vägg. Men ibland kan ett under ske två gånger. Jag råkar genom en slump känna gitarristen på plattan Bordellmammas Visor. Än idag är han och de andra medverkande musikerna anonyma, det är bara Johnny och Lillemor som är med under sina riktiga namn. För att göra en lång historia kort blev albumet en fullträff i det sena sextiotalets sexuella frigörelse och porrdebatt . Låtarna byggde på den svenska traditionen med burleska, ekivoka visor – samtidigt som det var bra melodier, bra texter, bra musiker, bra sång och en snygg produktion som kändes tidsenlig. Någon har sagt att det inte hade gått att göra det hela bättre. Och det gick inte heller.

När Johnny försökte upprepa succén märktes det hur hopplöst omodern han var. Någon sade att uppföljaren Styrman Janssons Frestelser saknade den burleska humorn, humorn låg bara i de runda orden för de runda ordens skull. Det kändes som en hopplöst omodern revy med stråkar – flera år efter att trenden med camp dött. De runda orden kändes bara malplacerade och onödiga.

Här tror jag folk missförstår Johnny Bode. Det skulle inte vara humor, det skulle vara en snygg och tjusig revy med bra sånger och stor orkester. De runda orden var priset han betalade för att göra det säljbart, det var snusket som gjorde plattan till en uppföljare som förhoppningsvis skulle betala Johnnys krognotor lika bra som Bordellmammas Visor gjort.

Nästa revy blev sju resor värre. Även om den kan vara smårolig ibland, så är Sexrevyn Stig På riktigt dålig. Jag hade den på en kassett som försvann, men nyligen återuppstod sexrevyn på Youtube. Och från Johnnys sida var det bara ett misslyckat försök att tjäna pengar på pornografi. Visst fanns det en logik i att kombinera hans specialiteter revy och snuskiga visor, men resultatet blev så otidsenligt att det hela var dödfött från början.

Idag har både Johnny Bode och Busby Berkeley fått det erkännande de förtjänar. Båda var dessutom skönt utfreakade personer med personliga problem, men i senmoderniteten är toleransen större och det unika upphöjt till norm. Lennart Hylands och Televinkens uniforma folkhem känns väldigt, väldigt långt borta. Och det är nog lika bra, tryggheten hade ett högt pris i form av intolerans och jantelag.

Stofil Bloggen hem

Annonser

Om Roger Krook

Skriver om både det ena och det andra. Mest det andra.
Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Skriv något mossigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s